442
var på detta sätt han genom grefve Crévecœur utverkade ett möte mellan lord Crawford, Le Balafré och Quentin Durward, hvilken sedan sin ankomst till Peronne, blifvit hållen i ett slags hederlig fångenskap. Enskilda angelägenheter angåfvos såsom skäl till denna begäran; men sannolikt befarade Crévecœur, att hans herre i passionens uppbrusning skulle kunna förledas till någon vanärande våldsamhet mot Ludvig, och var derför glad att kunna lemna Crawford tillfälle att gifva den unga bågskytten några vinkar, som kunde vara gagneliga för konungen.
Mötet mellan de tre landsmännen var hjertligt, ja till och med rörande.
»Du är en besynnerlig yngling», sade Crawford, i det han klappade Durward på hufvudet, som en farfar sin sonson. »Sannerligen har du inte så god tur, som om du vore född med segerhufva.»
»Det kommer sig bara af att han blifvit bågskytt vid så unga år», sade Balafré. »Aldrig talade man så mycket om mig, kära systerson; men också var jag minst fem och tjugu år, innan jag kröp ur page-kläderna.»
»Och ett fult missfoster till page var du, Ludvig», sade den gamle befälhafvaren; »med ett skägg lik en bakspade och en rygg lik gamle Wallace Wights.»
»Jag fruktar», sade Quentin med nedslagna ögon, »att jag ej länge kommer att åtnjuta denna rättighet till utmärkelse, eftersom jag beslutat lemna min tjenst vid lifvakten.»
Le Balafré blef nästan stum af häpnad, och Crawfords åldriga drag rodnade af missnöje; tills slutligen den förre hemtade sig så pass mycket, att han kunde säga »lemna — lemna sin post vid de skotska bågskyttarne! — Nå, det kunde jag väl aldrig drömma om! Jag skulle ej vilja byta min plats mot att få bli konnetabel af Frankrike.»
»Tyst, Ludvig», sade Crawford, »den der junkern förstår sig bättre på att vända kappan efter vinden, än vi af gamla stammen. Hans resa har gifvit honom en hop vackra historier att berätta om konung Ludvig, och han håller nu på att bli burgundare för att skaffa sig någon liten vinst genom att berätta dem för hertig Carl.»
