Den senare var kall, betänksam, och förslagen, aldrig inlåtande sig i några vågspel och aldrig uppgifvande något företag, som hade äfven den aflägsnaste sannolikhet för sig att lyckas. Hertigens lynne var raka motsatsen. Han kastade sig i faran, derför att han älskade henne, och i svårigheter, emedan han föraktade dem. Liksom Ludvig aldrig uppoffrade sin fördel för sina passioner, så uppoffrade Carl deremot aldrig sin passion eller ens sin nyck för någonting annat. Oaktadt det nära slägtskapsförhållande, hvari de stodo till hvarandra, och det understöd, hertigen och hans far lemnat Ludvig under hans landsflykt, medan han ännu var kronprins, så hatade och föraktade de likväl ömsesidigt hvarandra. Hertigen af Burgund föraktade konungens smygande politik, och beskylde honom för brist på mod, derför att han genom förbund, köp och dylika indirekta medel sökte ernå fördelar, hvilka hertigen, om han varit i hans ställe, skulle ryckt åt sig med väpnad hand. Dessutom hatade han konungen, både för den otacksamhet han visat för fordom visad välvilja och för de personligen skymfliga beskyllningar, som Ludvigs ambassadörer påbördat honom, medan hans far ännu lefde, men isynnerhet för det hemliga understöd han lemnade de missnöjda borgarne i Gent, Lüttich och andra stora städer i Flandern, hvilka, afundsjuka om sina privilegier och uppblåsta öfver sim rikedom, ofta voro i uppror mot sina länsherrar, hertigarne af Burgund, och alltid voro säkra att finna ett hemligt understöd hos Ludvig, som ej lät något tillfälle gå sig ur händerna att befordra oroligheter inom sin öfvermäktige vasalls stater.
Ludvig återgaf hertigen med ränta hans hat och förakt, ehuru han begagnade en tätare slöja för att dölja sina känslor. För en man af hans djupa skarpsinnighet var det omöjligt att icke förakta denna hårdnackade envishet, som aldrig afstod från sina föresatser, huru olycksdigra följderna af hans framhärdande än måtte visa sig, och denna brådstörtade häftighet, som rusade in på vädjobanan, utan att ett ögonblick öfverväga de hinder, hvilka den kunde råka nt för. Konungen hatade likväl Carl mer än han föraktade honom, och hans förakt och hat voro så mycket lifligare, som de voro blandade med fruktan; ty han visste, att anfallet af en retad tjur, hvarmed han jem-
