448
»Det skall aldrig ske», sade grefve Crévecœur. »Lord Crawford, ni skall bli vår domare. Detta unga fruntimmer, dotter till min gamle vän och vapenbroder, den rikaste arftagerskan i Burgund, har bekänt ett slags — hvad höll jag på att säga? — Kortligen, hon är en toka och er unga bågskytt här en inbilsk narr — med ett ord de få ej råkas allena.»
»I så fall talar jag ej ett enda ord till grefvinnan», sade Quentin, utom sig af fröjd. »Ni har sagt mig mycket, som jag ej ens vågade hoppas, så inbilsk jag än är.»
»Han har rätt, min vän», sade Crawford; »ni har varit oförsigtig i era meddelanden; men som ni hänskjutit saken till mig och det går ett godt stadigt galler öfver samtals-rummet, så skulle jag råda er att förlita er derpå och låta de unga tu göra sitt värsta med sina tungor. För tusan, grefve, kan ni tveka att låta dessa två ungdomar en minut prata litet slidder sladder i hvarandras öron, då det gäller en konungs lif och många tusendes dessutom!»
Med dessa ord drog han med sig Crévecœur, som följde mycket motsträfvigt och kastade vredgade blickar på den unga bågskytten, i det han lemnade rummet.
Strax derpå inträdde grefvinnan Isabella på andra sidan om gallret, och så snart hon varseblef, att Quentin var ensam i samtals-rummet, stannade hon tvärt och höll under en half minut ögonen sänkta mot golfvet. »Men hvarför skulle jag vara otacksam», sade hon, »om också andra fattat orättvisa misstankar? Min vän — min räddare, skulle jag nästan kunna säga, ty så mycket har jag varit omhvärfd af förräderi — min ende trogne och ståndaktige vän!»
Medan hon talade, räckte hon honom handen genom gallret, ja, lät honom till och med qvarhålla den i sin, tills han betäckt den med kyssar, som ej voro oblandade med tårar. Hon sade endast: »Durward, skulle vi någonsin råkas igen, så tilläte jag ej denna dårskap.»
Om man besinnar, att Quentin vakat öfver henne under så många faror — att han egentligen varit hennes ende trogne och ifrige beskyddare, så torde mina täcka läsarinnor, äfven om bland dem skulle finnas grefvin-
