450
nen att spela er i händerna på Wilhelm de la Marck, så skall det kanske i detta ögonblick förorsaka konungens död eller afsättning och i alla händelser gifva anledning till ett af de blodigaste krig, som någonsin uppstått mellan Frankrike och Burgund.»
»Gud förbjude, att jag skall blifva orsaken till sådana olyckor, om de kunna förekommas; och utan tvifvel skulle den ringaste önskan af er vara tillräcklig för att förmå mig att afstå från hvarje tanke på hämd, om jag någonsin varit i stånd att hysa en sådan lidelse. Vore det väl möjligt, att jag hellre skulle vilja hogkomma de oförrätter, konung Ludvig begått mot mig, än era ovärderliga tjenster? Men huru skall jag bära mig åt? Om jag kallas inför min suverän, måste jag antingen tiga eller tala sanningen. Det förra skulle anses som trots, och ni vill väl ej att jag skulle låta en osanning komma öfver mina läppar?
»Visst inte», sade Durward; »men låt ert vittnesmål mot Ludvig inskränka sig till hvad ni bestämdt vet vara sant, och när ni omtalar hvad andra berättat, så låt det blott bli som rykten, och tag er till vara för att gifva bekräftelse på något, som ni ej på grund af egen erfarenhet kan veta vara sant, om ni än aldrig så mycket tror detta vara fallet. Det församlade burgundiska rådet kan omöjligen vägra en monark samma rättvisa, som i mitt land förunnas den ringaste anklagade. Det måste anse honom oskyldig, tills bestämda och fullgiltiga bevis ådagalägga hans brottslighet. För att derför bevisa, hvad ni ej personligen med visshet vet, erfordras andra intyg, än hvad ni ryktesvis hört.»
»Jag tror mig förstå er», sade grefvinnan Isabella. »Jag skall förklara min mening ännu tydligare», sade Quentin, och började derför på att förtydliga den genom flere exempel, då det ringde i klosterklockan.
»Detta är signalen att vi måste skiljas», sade grefvinnan — »skiljas för evigt! Men glöm mig ej, Durward; jag skall aldrig glömma er — era trogna tjenster —»
Mera förmådde hon ej säga, utan räckte honom å nyo handen, hvilken han åter tryckte till sina läppar, och jag vet ej huru det kom sig, att då grefvinnan sökte lösgöra sin hand, hon råkade komma så nära gallret, att
