452
Quentin dristade trycka en afskedskyss på hennes läppar. Isabella bannade honom ej derför, och kanske hade hon ej heller tid dertill, ty Crévecœur och Crawford, hvilka från något titthål varit ögonvittnen, om ej öronvittnen till hvad som föregick, inrusade i rummet, den förre blossande af vrede, den senare skrattande samt hållande grefven tillbaka.
»På ert rum, gunstig fröken, på ert rum, hvilket borde utbytas med en cell samt vatten och bröd!» utropade grefven till Isabella, som nedfälde sin slöja och skyndsamt aflägsnade sig. »Och ni, min värda herre, som är så oförskämd — det kommer en tid, då konungars och rikens öden ej äro förknippade med sådana som ni, och då skall ni erfara straffet för er djerfhet, att upplyfta edra usla blickar — — »
»Tyst! tyst! — Ni har redan sagt nog — håll upp — håll upp», sade den gamla lorden, »och ni, Quentin, tig, jag befaller er, och begif er hem till ert qvarter. — Det är ingen anledning till så mycket hån heller, herr grefve Crévecœur, det kan jag gerna säga nu, sedan han ej hör oss. Quentin Durward är lika god adelsman som kungen, han är blott, såsom spanioren säger, icke så rik. Han är lika ädel som jag, och jag är hufvudman för min ätt. Sch, sch, min vän, det duger ej att tala till oss om straff.»
»Mylord, mylord!» utropade Crévecœur otåligt; »dessa utländska legoknektars oförskämdhet har blifvit ett ordspråk och borde snarare stäfjas än uppmuntras af er, som är deras anförare.»
»Herr grefve», svarade Crawford, »jag har femtio års tid fört mitt kommando, utan att behöfva råd, hvarken af fransman eller burgundare, och med er tillåtelse ärnar jag äfven göra så hädanefter, så länge jag kommer att behålla det.»
»Nå, nå, mylord, jag ämnade ej visa er någon missaktning», sade Crévecœur. »Er börd så väl som er ålder berättiga er att vara otålig, och hvad det unga herrskapet beträffar, vill jag öfverse med det förflutna och sörja för, att de aldrig skola råkas igen.»
»Tag inte det på er salighet, Crévecœur», sade den gamle lorden skrattande; »man påstår att berg kunna
