456
trädde ut på borggården, hvilken, såsom Ludvig varseblef var uppfyld med hertigens lifvakt och hustrupper i lysande rustningar och uppstälda under vapen. Efter att hafva gått öfver borggården, inträdde de i rådssalen, som låg i en modernare del af slottet än den, Ludvig bebott, och som, ehuru förfallen, i hast blifvit någorlunda i ordning stäld till en högtidlig rådsförsamling. Två statsstolar voro uppstälda under samma tronhimmel, af hvilka den som var bestämd för konungen stod två trappsteg högre, än den hertigen skulle intaga, och på hvardera sidan om tronen sutto tjugu af de förnämsta ädlingarne, ordnade efter sin rang, så att, då båda furstarne intagit sina platser, den person, för hvars lagförande man väl kunde säga att konseljen blifvit sammankallad, innehade högsätet och tycktes föra ordet.
Kanske var det för att blifva qvitt denna oegentlighet och de betänkligheter, som kunnat uppstå deraf, som hertig Carl, efter att vårdslöst hafva helsat på konungen, tvärt öppnade sessionen med följande ord:
»Mina gode vasaller och rådgifvare! Det är eder icke obekant, huruledes både i vår faders och vår tid oroligheter uppstått i våra besittningar genom vasallers uppresning mot deras länsherrar och undersåtars mot deras furstar. Helt nyligen ha vi haft det förskräckligaste bevis på, hvilken höjd det onda nått hos oss, genom grefvinnan Isabella de Croyes och hennes tants, grefvinnan Hamelines, anstötliga flykt för att söka beskydd hos en främmande makt, ett beteende, hvarigenom de brutit sin länspligt mot oss och förverkat sina län. Ett annat ännu rysligare och beklagligare exempel företer det gudlösa och blodiga mord, som blifvit begånget på vår käre broder och bundsförvandt, biskopen af Lüttich, samt denna trolösa stads uppresning, hvilken blott allt för mildt blifvit straffad för sitt sista uppror. Vi hafva blifvit underrättade, att sagda beklagliga tilldragelser torde kunna tillskrifvas ej blott qvinnors flyktighet och dårskap samt uppblåsta borgares öfvermod, utan äfven en främmande makts stämplingar och inblandningen af en mäktig granne, af hvilken Burgund endast borde kunna vänta sig den uppriktigaste och tillgifnaste vänskap, om gjorda tjenster förtjena att återbetalas med samma mynt. Om detta skulle visa sig vara
