sant», sade hertigen bitande ihop tänderna och tryckande hälen hårdt mot golfvet, »hvem kan då förtycka oss, om vi — då vi hafva medlen i vår makt — vidtaga sådana åtgärder, som med ens och vid sjelfva dess ursprung tilltäppa den källa, hvarur allt detta onda årligen flödar till oss?»
Hertigen hade börjat detta tal med temligt lugn, men mot slutet höjde han rösten, och de sista orden uttalade han med en ton, som kom alla rådsherrarne att darra och framkallade en flyktig blekhet på konungens kind. Men Ludvig hemtade likväl genast åter mod och tilltalade i sin ordning rådet i en så sansad och obesvärad ton, att hertigen, ehuru han flere gånger tycktes önska att afbryta eller tysta honom, ej fann något lämpligt tillfälle dertill.
»Ädlingar af Frankrike och Burgund», sade han, »riddare af Helge-Ands och Gyllne Skinnets ordnar! Då en konung måste försvara sig som en anklagad, kan han ej önska sig ädlare domare, än adelns blomma och ridderskapets mönster och stolthet. Vår älsklige kusin af Burgund har så till vida spridt ett dunkel öfver beskaffenheten af den tvist, som uppstått oss emellan, som han af artighet underlåtit framställa den i bestämda ordalag. Jag, som ej har något skäl att iaktaga en dylik grannlagenhet, och hvars belägenhet ej en gång tillåter mig att göra det, anhåller om lof att få tala tydligare. Det är oss, mina herrar, oss, sin länsherre — sin frände och bundsförvandt, som vår kusin, förmådd dertill genom olyckliga omständigheter, som förvändt hans sunda omdömesförmåga och hans bättre natur, gjort den förhatliga beskyllningen att hafva förledt hans vasaller till affall från deras länspligt, eggat det lüttichska folket till uppror, och hetsat den fogelfrie Wilhelm de la Marck att begå ett grymt och skändligt mord. Ädlingar af Burgund och Frankrike, jag kunde med skäl åberopa mig på de omständigheter, hvari jag nu befinner mig, såsom i och för sig en fullkomlig motsägelse till en sådan anklagelse; ty kan man väl antaga, att jag, så länge jag haft mitt sunda förnuft i behåll, utan förbehåll skulle öfverlemnat mig i hertigens af Burgunds våld, medan jag mot honom stämplade ett förräderi, hvilket nödvändigt måste upptäckas, och som, upptäckt, under min nuvarande belägenhet skulle lemnat mig
