8
förde hertigen af Burgund, alltid är fruktansvärdt, ehuru djuret gör det med tillslutna ögon. Det var ej endast de burgundiska besittningarnas rikedom, deras stridbara invånares krigstukt eller deras täta befolkning, som väckte fruktan hos konungen, utan ock åtskilliga egenskaper hos regenten sjelf, som gjorde honom farlig. Den förkroppsligade tapperheten — ehuru tapperheten hos honom gränsade till dumdristighet — slösande i sina utgifter, lysande i sitt hof, sin person och sin omgifning, öfver allt utvecklande det burgundiska husets ärftliga prakt, lockade Carl den Dijerfve i sin tjenst nistan alla tidehvarfvets eldiga naturer, som voro själsfränder med honom, och Ludvig insåg allt för väl, hvad som kunde vågas och uträttas med en hop dylika djerfva äfventyrare, under en anförare med en lika okuflig karakter som deras egen.
Det fans äfven en annan omständighet, som ökade Ludvigs hat till sin öfvermäktige vasall, nämligen den, att han hade att tacka Carl för tjenster, hvilka han aldrig ärnade återgälda, och att han ofta nödsakades dagtinga med honom, samt till och med fördraga utbrott af ett oförskämdt, den kungliga värdigheten förnedrande öfvermod, utan att våga bemöta honom annorlunda än som sin »kärälsklige kusin af Burgund».
Det var omkring 1468, då förevarande berättelse börjar, som deras fiendskap hade nått sin höjd, ehuru, som ofta inträffade, en bedräglig och osäker vapenhvila för tillfället egde rum mellan dem. Mången torde väl tycka, att den persons rang och ställning, som vi först komma att låta uppträda på skådeplatsen, näppeligen haft behof af någon afhandling om två mäktiga furstars inbördes ställning; men de stores lidelser, tvister och försoningar, hafva inflytande på alla deras väl eller ve, som stå i någon den ringaste beröring till dem, och under fortgången af vår berättelse skola vi finna, att detta inledande kapitel varit nödvändigt, för att fatta berättelsen om den person, hvars äfventyr vi nu gå att skildra.
