stranden, såsom varande både den närmare och säkrare vägen till Lüttich.»
»Och hvarför gjorde ni denna förändring?» sade hertigen.
»Emedan jag började misstänka mina vägvisares trohet», svarade Quentin.
»Gif nu akt på de frågor, jag härnäst gör dig?» sade hertigen. »Besvara dem sanningsenligt och frukta ej för någons vrede; men om du söker undflykter eller gör dig skyldig till tvetalan i dina svar, så skall jag lefvande upphänga dig i en jernkedja vid rådstufvutornet, der du mången timma skall behöfva påkalla döden, innan han kommer och förlossar dig.»
En djup tystnad följde. Sedan hertigen slutligen, som han tyckte, gifvit ynglingen tid att besinna de förhållanden, hvari han var försatt, frågade han honom, hvilken varit hans vägvisare, hvem som förskaffat honom den och huru han kommit att misstänka honom. Den första af dessa frågor besvarade Quentin med att nämna ziguenaren Hayraddin Maugrabin, den andra dermed att hans vägvisare blifvit honom anvisad af Tristan l'Hermite; och till svar på den tredje frågan omtalade han, hvad som tilldragit sig i Franciskaner-klostret nära Namur: huru ziguenaren blifvit förjagad ur klostret, och huru han, då dennes uppförande förefallit honom misstänkt, följt honom till ett möte med en af Wilhelm de la Marcks landsknektar, vid hvilket tillfälle han hört, huru de uppgjorde planen till att öfverrumpla de under hans beskydd stående damerna.
»Gif nu noga akt», sade hertigen, »och kom ännu en gång ihog, att ditt lif beror af din sannfärdighet: nämnde dessa skurkar något om, att de af denne konung, jag menar af denne här närvarande konung Ludvig af Frankrike, erhållit uppdrag att öfverrumpla skyddsvakten och bortföra damerna?»
»Om dylika ärelösa bofvar sagt så», svarade Quentin, »så vet jag inte, huru jag skulle kunnat tro dem, då jag hade konungens egna ord att motsätta deras.»
Ludvig, som dittills lyssnat med den mest spända uppmärksamhet, kunde, då han hörde Durwards svar, ej afhålla sig från att draga djupt efter andan, som om hans
