TRETIOTREDJE KAPITLET.
Härolden.
Ariel. Hör, hur de tjuta!
Prospero. Gif dem en duktig hets.
Shakespeare
an skyndade sig att lemna rum i rådsförsamlingen, och alla närvarande voro ej litet nyfikna att få se den härold, som de upproriske lütticharne vågat sända till en så stolt furste som hertigen af Burgund, och det till på köpet, då han var så uppbragt mot dem. Man bör nämligen ihogkomma, att det då för tiden egentligen endast var sjelfständiga furstar som vid högtidliga tillfällen afsände härolder till hvarandra, samt att den lägre adeln endast använde officianter eller ett lägre slags härolder. Äfven torde i förbigående böra anmärkas, att Ludvig XI, som i allmänhet gjorde narr af allt, som ej innebar någon verklig fördel eller tillökning i hans makt, i synnerhet hyste ett stort förakt för härolder och heraldik, »rött, blått och grönt och allt dylikt lullull», då deremot hans stolta medtäflare Carl, som var af ett helt annat skaplynne, satte en ära i detta tomma prål.
Härolden, som nu infördes inför de båda furstarne, var klädd i en tabard eller vapenrock, broderad med hans herres vapen, hvari vildsvinshufvudet intog ett utmärkt rum, ehuru detta, enligt de sakkunniges omdöme, var mera pråligt än heraldiskt noggrant. Hans öfriga drägt var brokigt utstofferad med snören, broderier och grannlåter af alla slag, och hattplymerna voro så långa, som om de varit ämnade till att sopa taket i salen, så att