hela kostymen blef en karrikatyr på den eljest så lysande härolds-drägten. Ej nog med att vildsvins-hufvudet var broderadt på alla delar af hans drägt, utan äfven hans hufvudbonad hade denna form och var försedd med blodig tunga och blodiga huggtänder eller, såsom det heter på konstspråket, med utsträckt tunga och tandadt gap. I mannens yttre låg något, som antydde en blandning af djerfhet och fruktan, såsom hos den, hvilken åtagit sig ett farligt uppdrag och vet med sig sjelf, att endast djerfhet kan rädda honom. Något af samma blandning var äfven märkbart i det sätt, hvarpå han helsade och hvarvid han förrådde en löjlig tafatthet, som ej är vanlig hos dem, hvilka äro vana att uppträda inför furstar.
»Hvem i djefvulens namn är du?» var den helsning, hvarmed Carl den Djerfve mottog detta sällsamme sändebud.
»Jag är Rouge Sanglier», svarade hiolden», härold
