470
hos Wilhelm de la Marck, med Guds nåde och kapitlets val furstbiskop af Lüttich.»
»Ha!» utropade Carl; men undertryckande sin häftighet, gaf han honom tecken att fortfara.
»Och genom sin hustru, den högädla grefvinnan Hameline af Croye, grefve till Croye och Herre till Bracquemont.»
Carls förvåning öfver den ytterliga djerfhet, hvar med dessa titlar förkunnades i hans närvaro, var så ytterlig, att han tycktes blifva slagen med stumhet, och härolden, som förmodligen tillräknade denna tystnad det intryck, uppräknandet af hans herres värdigheter gjort hertigen, fortfor att framföra sitt ärende.
»Anmuncio vobis gaudium magnum», sade han. Härmedelst gör jag er, Carl, hertig till Burgund och grefve till Flandern, i min herres namn vetterligt, att hand med stöd af en ofördröjligen väntad tillåtelse från vår helige Fader i Rom, samt medelst förordnandet af en passande Vicarius ad sacra, ärnar utöfva en furst-biskops embete samt förfäkta sina rättigheter såsom grefve af Croye.»
Vid detta liksom vid alla andra uppehåll i häroldens tal lät hertigen af Burgund endast höra ett »ha!» eller något liknande utrop, med tonen hos en person, som, ehuru öfverraskad och uppbragt, likväl vill åhöra allt hvad man har att säga honom, innan han inlåter sig i något svaromål. Till alla närvarandes ytterligare förvåning afhöll han sig från sina vanliga häftiga och våldsamma åtbörder, höll tumnageln tryckt mot tänderna, hvilket var hans favorit-ställning, då han uppmärksamt åhörde någonting, samt fäste ögonen på golfvet, liksom han fruktat att förråda den vrede, som glödde i dem.
Härolden fortfor derför oförskräckt att framföra sitt budskap. »Alltså fordrar jag i furst-biskopens af Lüttich och grefvens af Croye namn, af er hertig Carl, att ni afstår från de anspråk och inkräktningar ni, i samråd med den aflidne ovärdige biskopen Ludvig af Bourbon, tillåtit er emot den fria riksstaden Lüttich.»
»Ha!» utropade hertigen ånyo.
»Desslikes att ni återställer de borgerskapets banér hvilka ni till ett antal af trettiosex med våldsam hand fråntagit staden; att ni fyller brescherna i deras murar,
