Trots sin naturliga fräckhet och det smink, hvarmed han utstyrt sitt ansigte, bleknade de la Marcks ambassadör, då Toison d'Or, hertigens rikshärold, med högtidligheten hos en man, som visste hvad som tillkom hans embete, framträdde samt frågade sin föregifne medbroder, vid hvilket kollegium han studerat den vetenskap han idkade.
»Jag blef ordensofficiant vid det heraldiska kollegiet i Regensburg», svarade Rouge-Sanglier, »och fick mitt diplom af samma lärda brödraskap.»
»Ni kunde ej få det från någon värdigare källa», svarade Toison d'Or, bugande sig ännu djupare än förut; »och om jag dristar mig att till åtlydnad af min allranådigste hertigs befallning med er afhandla vår höga vetenskaps hemligheter, så är det ej i hopp att meddela, utan att erhålla kunskap.»
»Till saken», sade hertigen otåligt. »Lägg bort allt krus och gör honom någon fråga, som kan sätta hans skicklighet på prof.»
»Det vore orätt», sade Toison d'Or, »att fråga en lärjunge af det vördnadsvärda kollegiet i Regensburg, om han förstår heraldikens vanliga uttryck; men jag torde utan förolämpning kunna fråga Rouge-Sanglier, om han är hemmastadd i vetenskapens hemligare termer, hvarigenom de lärda på ett emblematiskt och likasom paraboliskt sätt meddela hvarandra hvad de säga åt andra på ett vanligt språk och som på sätt och vis hör till heraldikens första grunder.»
»Jag förstår både den ena och andra sortens heraldik», svarade Rouge-Sanglier oförfäradt; »men det kan hända, att vi i Tyskland ej hafva samma termer som ni här i Flandern.»
»Ack, att ni kan tala så!» svarade Toison d'Or; »då vår ädla vetenskap, som är sjelfva ädelhetens banér och högsinthetens sol, är densamma i alla kristna länder, ja, känd och erkänd äfven bland saracener och morer. Jag skulle derför vilja bedja er beskrifva hvilken vapensköld som helst efter den himmelska stilen, det vill säga efter planeterna.»
»Beskrif den sjelf, hur ni behagar», sade Rouge-Sanglier. »Jag vill ej göra några sådana apstreck på befallning.»
