476
Beaumont! — Vi skola jaga honom från slottsporten till östra stadsporten.»
»Jag hoppas ers nåd åtminstone behandlar mig som ett jagtdjur och förunnar mig ett ärligt försprång», sade karlen, hållande god min i elakt spel.
»Du är blott ett skadedjur och således efter jagtlagens bokstaf ej berättigad till något skydd, men icke destomindre skall du få nittio alnars försprång, om ej för annat, så för din makalösa fräckhets skull. Låt oss skynda, go' herrar! Vi måste se denna jagt.»
Sålunda upplöstes plötsligt rådsförsamlingen, och alla rusade ut i vildt tumult med de båda furstarne i spetsen, för att förlusta sig med det hyggliga tidsfördrif, som konung Ludvig påhittat.
Rouge-Sanglier rättfärdigade äfven deras förhoppningar; ty bevingad af förskräckelsen och hack i häl förföljd af ett halft tjog ilskna vildsvinshundar, hvilka hetsades af jagthornens klang och jägarnes jagtrop, flög han fram lik vinden, och hade han ej varit besvärad af sin häroldsrock, hvilken är den värsta drägt som kan gifvas för en snabblöpare, så hade han möjligen kunnat undkomma hundarne, och ett par gånger kastade han sig åt sidan på ett sätt, som allmänt vann åskådarnes bifall. Men ingen, ej en gång Carl sjelf, var så förtjust af denna jagt som konung Ludvig, hvilken, dels af politiska skäl, dels derigenom att han af naturen var road af åsynen af menskligt lidande, då det visade sig i någon löjligare form, skrattade, tills tårarne kommo honom i ögonen, och i sin förtjusning fattade tag i hertigens hermelinsmantel, liksom för att stöda sig, medan Carl, som ej var mindre road, kastade sin arm omkring konungens axel, så att de sålunda ådagalade en sympati och en förtrolighet, som mycket stred mot det förhållande, hvari de kort förut stått till hvarandra.
Slutligen kunde den falske häroldens snabbhet ej längre rädda honom undan hans förföljares tänder. De höggo sig fast i honom, ryckte honom till marken och skulle sannolikt snart hafva strypt honom, om hertigen ej ropat: »skilj dem åt! Skilj dem åt! Tag hundarne ifrån honom! Han har sprungit så bra, att vi ej vilja låta
