dem göra slut på honom, ehuru han visat sig mindre skicklig i att hålla stånd.»
Flere personer skyndade genast att skilja hundarne från honom, och uppkopplade några samt satte efter de andra, som sprungo genom gatorna, triumferande skakande frånslitna stycken af häroldsdrägten, hvilken den beklagansvärde budbärarn påtagit i en olycklig stund.
I detta ögonblick och medan hertigen var allt för mycket upptagen med hvad som tilldrog sig framför honom för att gifva akt på hvad som skedde bakom honom, smög Olivier le Dain sig bakom konung Ludvig och hviskade i hans öra: »det är ziguenaren Hayraddin Maugrabin. Det vore ej bra, om han kom att tala med hertigen.»
»Han måste dö», svarade konungen i samma ton; »de döde sqvallra ej.»
Ögonblicket derpå framträdde Tristan l'Hermite på en vink af Olivier till hertigen och konungen och sade på sitt buttra sätt: »detta villebråd tillhör mig, och jag återfordrar honom med ers majestäts och ers höghets tillåtelse. Han är märkt med min stämpel — liljorna äro inbrända på hans axel, som hvar och en kan se. Han är en allmänt känd bof och har mördat konungens undersåtar, plundrat kyrkor, skändat jungfrur, skjutit rådjur i de kungliga parkerna — —»
»Nog, nog», sade hertig Carl; »han tillhör min kunglige kusin på goda grunder. Hvad vill ers majestät göra med honom?»
»Om han lemnas till mitt förfogande», sade konungen, »så vill jag åtminstone ge honom en lektion i heraldiken, hvari han är så okunnig, genom att praktiskt förklara för honom betydelsen af en korsgalge med ty åtföljande rännsnara.»
»Hvilken ej kommer att bäras af honom, utan bära honom. — Låt honom då taga sina grader under er gufar Tristan, som är fulländad mästare i den vetenskapen», sade hertigen, med ett missljudande skratt öfver sin egen qvickhet, hvari Ludvig så hjertligt instämde, att hans rival ej kunde låta bli att vänligt se på honom, medan han sade: »ack, Ludvig! Ludvig! Gifve Gud du vore lika pålitlig monark som treflig sällskapsbroder! Jag kan ännu
