TRETIOFJERDE KAPITLET.
Afrättningen.
Till gröna skogen jag dig för,
Sjelf må du välja der ett träd.
Gammal ballad
»Nå Gud vare lof, som gaf oss förmågan att skratta och narra andra att skratta, och skam vare den dumma tölp, som föraktar en hofnarrs syssla! Se här ett skämt, och det just ej af de qvickaste — ehuru det väl får passera, eftersom det roat två furstar — hvilket gjort mer till att förekomma ett krig mellan Frankrike och Burgund, än tusen statsskäl.»
Sålunda yttrade sig Le Glorieux, då, till följd af den försoning, hvilken i föregående kapitlet skildrades, de burgundiska vakterna aftågade från slottet i Peronne och konungens boning flyttades från det olycksbådande Herberts-tornet, samt, till både fransmäns och burgundares stora glädje, förtroende och vänskap nu tycktes vara återstälda mellan hertig Carl och hans länsherre. Emellertid märkte konungen rätt väl, att, ehuru han behandlades med alla yttre ärebetygelser, han likväl fortfor att vara ett föremål för misstankar; men han var för klok att ej låtsa förbise det och tycktes vara fullkomligt obekymrad.
Men sedan hufvudpersonerna så till vida bilagt sina stridigheter, fick, som det vanligen händer i dylika fall, en af de underordnade agenterna i deras intriger bittert erfara sanningen af den politiska grundsatsen, att de store, om de ofta behöfva usla redskap, gifva upprättelse derför
