482
»Så att, om ni behöfver en biktfar», sade Trois-Eschelles —
»Eller ett stop vin», sade hans skämtsamma kamrat —
»Eller en psalm», sade tragedien —
»Eller er sång», sade komedien —
»Ingendera delen, mina goda och högst tjenstaktiga vänner», sade ziguenaren; »jag skulle blott önskat att några minuter få tala vid den der skotska bågskytten.»
Bödlarne tvekade ett ögonblick; men som Trois-Eschelles erinrade sig, att Quentin Durward af åtskilliga orsaker ansågs stå i hög gunst hos deras herre, konung Ludvig, beslöto de att tillåta samtalet.
Då Quentin på deras tillsägelse närmat sig den lifdömde brottslingen, blef han bestört öfver hans utseende, ehuru välförtjent han än tyckte hans öde vara. Trasorna efter hans häroldsdrägt, som blifvit sliten i bitar af hundarnes käftar och de tvåfotingars finger, som befriat honom från de förres raseri för att föra honom till galgen, gåfvo honom ett på en gång löjligt och bedröfligt utseende. Hans ansigte var ännu vanstäldt af smink och några lemningar af det lösskägg, hvarmed han varit maskerad, och dödens blekhet låg på hans kind och läppar; men han upprätthölls af det passiva mod, som vanligen utmärkte hans stam, och hans tindrande och kringirrande öga och det krampaktiga leendet kring hans mun tycktes bjuda trots åt den död han skulle undergå.
Quentin genomträngdes af fasa och medlidande, då han härmade sig den olycklige, och dessa känslor förrådde sig troligen i hans skick, ty Petit-André ropade till honom: »litet raskare, min fina herr bågskytt. Den här herrn har inte tid att vänta på er, om ni går, som om kiselstenarne vore ägg och ni vore rädd för att trampa sönder dem.»
»Jag måste tala med honom enskildt», sade brottslingen, och hans röst tycktes skälfva af förtviflan.
»Det torde svårligen förlika sig med vår pligt, min lustiga stegdansare», sade Petit-André; »ty vi känna er af gammalt som en slipprig ål.»
»Jag är ju bunden både till händer och fötter med era sadelgjordar», sade brottslingen; »ni kan hålla vakt rundt omkring mig, blott det blir utom hörhåll — båg-
