skytten är ju er egen konungs tjenare, och om jag ger er tio gyllen —»
»Använda till messor, kunna dessa penningar gagna hans arma själ», sade Trois-Eschelles.
»Använda till vin eller brännvin, kunna de stärka min arma lekamen», svarade Petit-André; »så hit med dem, min lilla lindansare.»
»Betala blodhundarne deras arvode», sade Hayraddin till Durward. »Jag blef plundrad på hvar enda styfver, då de grepo mig — du skall ej förlora derpå.»
Quentin utbetalade till bödlarne den betingade summan, och likt ordhålliga karlar gingo de utom hörhåll, men höllo ett vaksamt öga på brottslingens rörelser. Durward väntade ett ögonblick, att den olycklige skulle tilltala honom; men då han förblef tyst, sade han slutligen: »således har du ändå kommit till ett sådant slut?»
»Ja», svarade Hayraddin, »det fordrades hvarken astrolog, kiromantist eller fysionomist för att förutsäga, att jag ej skulle undgå min slägts öde.»
»En lång bana af brott och förräderi har bragt dig till detta förtidiga slut», sade skotten.
»Nej, vid den strålande Aldebaran och alla hennes tindrande systrar! Jag har blifvit hitförd af min egen dårskap att kunna tro, att en franks blodtörstiga grymhet kunde hejdas ens af hvad han sjelf anser för det heligaste. Trots alla era salvelsefulla fraser om fromhet och ridderlighet, skulle prestrocken skyddat mig lika litet som härolds-kåpan.»
»En upptäckt bedragare eger ej rätt göra anspråk på privilegierna af den förklädning han antagit.»
»Upptäckt!» sade ziguenaren. »Min rotvälska var väl lika god som den der gamla narraktiga häroldens: — men det får vara. Lika godt nu som se'n.»
»Ni förspiller tiden», sade Quentin. »Har ni något att säga mig, så gör det snart, och tänk sedan litet på er själ.»
»På min själ?» sade ziguenarn, med ett hemskt skratt. »Tror ni en tjugu års spetälska kan botas på ett ögonblick? Om jag verkligen har en själ, så har den, sedan jag var tio år gammal, vandrat på en sådan bana, att jag skulle behöfva en hel månad för att draga mig till
