det kan ej finnas, — det får ej finnas — något sådant. — Det är en af prestlisten uppfunnen dröm!»
»Olyckliga, förblindade varelse! Besinna dig! Låt mig skynda efter en prest; jag skall utverka ett nytt uppskof af dessa karlar — jag vill köpa deras samtycke», sade Quentin. »Hvad kan du väl hoppas, om du dör i så obotfärdiga tankar?»
»Att upplösas i elementen», sade den förhärdade gudsförnekarn, tryckande sina fjättrade armar emot sitt bröst; »mitt hopp och min förtröstan är, att min varelse skall sammansmälta med naturens allmänna massa, för att ombildas i de andra former, hvarmed hon dagligen ersätter dem som dagligen försvinna för att åter uppträda under olika gestalter — de vattenhaltiga delarne till strömmar och regn, de jordartade för att rikta deras moder jorden, de luftiga för att flyga med vinden, och de eldiga för att nära Aldebarans och hennes systrars strålar. — I denna tro har jag lefvat, i den vill jag ock dö! Bort! Vik hädan! Oroa mig ej vidare! Jag har talat de sista ord, som dödliga öron skola höra af mig!»
Ehuru djupt gripen af fasa öfver hans själstillstånd, insåg Quentin likväl, att det vore fåfängt att söka väcka honom till medvetande af sin förfärliga belägenhet. Han bjöd honom derför farväl, hvilket Hayraddin endast besvarade med en kort och dyster nick, såsom en, hvilken, fördjupad i begrundningar, tager farväl af ett sällskap, som endast stör hans tankar. Quentin stälde nu kosan till skogen, och fann snart reda på det ställe, der Klepper betade. Djuret kom på hans tillrop, men var i början obenäget att låta taga sig och fnös och stegrade sig, då främlingen nalkades honom. Men Quentins bekantskap med djurslägtets vanor i allmänhet och kanske äfven någon särskildt erfarenhet om Kleppers, som han ofta beundrat, under det Hayraddin och han reste tillsammans, satte honom snart i stånd att taga ziguenarens sista qvarlåtenskap i besittning.
Långt förr än Quentin återkom till Peronne, hade ziguenaren gått dit, der falskheten af hans förfärliga tro slutligen skulle varda uppenbar — en fruktansvärd erfarenhet för en menniska, som hvarken känt ånger öfver det förflutna eller bäfvan för det tillkommande! —
