Sida:Quentin Durward 1877.djvu/533

Den här sidan har korrekturlästs
491

»Nådigaste hertig och furste», sade Isabella, samlande allt sitt mod, »jag åtlyder ers höghets befallningar och underkastar mig dem.»

»Nog, nog», sade hertigen afbrytande henne; »vi skola sörja för resten.» — »Ers majestät», fortfor han, i det han vände sig till konungen, »har haft en vildsvinsjagt på morgonen; hvad säger ni om att drifva upp en varg på eftermiddagen?»

Isabella insåg nu nödvändigheten af att taga ett afgörande steg. »Ers nåd missförstår min mening», sade hon blygt, men likväl tillräckligt högt och bestämdt att af hertigen tilltvinga sig en uppmärksamhet, som han eljest, af någon inre aning, gerna skulle velat vägra henne. »Min undergifvenhet afsåg endast de län och gods, hvilka ers höghets förfäder förlänade åt mina och hvilka jag återställer åt huset Burgund, om min länsherre anser min olydnad i detta fall göra mig ovärdig att längre innehafva dem.»

»Ha, vid St. Georg!» sade hertigen, ursinnigt stampande i golfvet; »vet den tokan, i hvilkens närvaro hon befinner sig och till hvem hon talar?»

»Nådig herre», svarade hon oförsagdt, »jag står inför min länsherre, och, som jag hoppas, inför en rättvis. Om ni beröfvar mig mina besittningar, så återtager ni allt, hvad era förfäders frikostighet gifvit, och ni bryter de enda band, som fästa oss vid hvarandra. Ni har ej gifvit mig denna stackars förföljda kropp, och ännu mindre den själ, som lifvar den, och dessa är det min föresats att helga åt himmeln i Ursuliner-nunnornas kloster, under denna heliga moder abedissas ledning.»

Det skulle vara svårt att föreställa sig hertigens raseri och häpnad; den kan endast jemföras med öfverraskningen hos en falk, mot hvilken en dufva utmanande reser sina fjädrar. »Vill den heliga modern mottaga er utan någon hemgift?» sade han i en hånande ton.

»Om hon äfven till en början derigenom skulle tillfoga sitt kloster någon skada», sade Isabella, »så är jag förvissad, att det ännu fins så mycken gifmildhet bland min familjs ädla vänner, att de ej lemna huset Croyes sista ättling utan hjelp.»

»Det är lögn», sade hertigen. »Det är en nedrig

Quentin Durward.34