»Ingen tänker på mig», sade Le Glorieux; »och likväl är jag säker på att borttaga priset midt för er näsa.»
»Rätt så, min kloke vän», sade Ludvig. »Då en qvinna är med i spelet, är den största narren alltid den mest gynnade.»
Medan furstarne och deras ädlingar sålunda skämtade öfver hennes öde, sökte abbedissan och grefvinnan Crèvecœur förgäfves att trösta Isabella, som med dem aflägsnat sig ur rådsalen. Den förra försäkrade henne, att den heliga jungfrun aldrig skulle tillåta, att en trogen tjenarinna undandroges St. Ursulas altare, hvaremot grefvinnan Crèvecœur tillhviskade henne den verldsligare trösten, att ingen verklig riddare, som lyckades i det företag, hvarmed hertigen förknipat löftet om hennes hand och egodelar, skulle vilja begagna sig deraf för att tvinga hennes böjelse, och att kanske den lycklige segervinnaren blefve någon, som kunde finna nåd inför hennes ögon och försona henne med lydnaden. Kärleken, liksom förtviflan, griper efter ett halmstrå, och huru svag än den förhoppning var, som dessa ord skänkte henne, flöto likväl Isabellas tårar mildare, så länge hon tänkte på den.
