Sida:Quentin Durward 1877.djvu/538

Den här sidan har korrekturlästs

TRETIOSJETTE KAPITLET.
Anfallet.

En stackars lifdömd dock förmår,
Tro och förbida än;
Hur qvalfullt ock hans hjerta slår,
Han hoppet har till vän.

Ja, hoppet är ett ljus så gladt
På lifvets stig, och då
Som klarast strålar just, när natt
Som djupast fallet på.

Goldsmith

Det dröjde endast några få dagar, innan Ludvig med den tillfredsstälda hämdens småleende, mottog underrättelsen om, att hans gunstling och rådgifvare, kardinal Balue, suckade i en jernbur, som var så inrättad, att han ej kunde njuta hvila annat än liggande, och, i hvilken han, i förbigående sagdt, under nära tolf år obarmhertigt hölls inspärrad. De hjelptrupper, hertigen hade fordrat af konungen, hade äfven anländt, och Ludvig tröstade sig med, att deras antal var tillräckligt att skydda hans person mot hvarje våld, ehuru det var för ringa för att mäta sig med den talrika burgundiska hären, i fall han skulle tänkt på något sådant. Det stod honom således fritt att vid lägligt tillfälle åter upptaga sin plan till ett giftermål emellan sin dotter och hertigen af Orleans, och ehuru han kände det förnedrande i att, jemte sina förnämsta ädlingar, under sin egen vasalls banér tjena mot det folk, hvars sak han gynnat, lät han likväl ej dessa små förtretligheter oroa sig för ögonblicket, utan tröstade sig med att i en framtid taga igen skadan, — »ty slumpen», sade han till sin