trogne Olivier »kan väl göra en träff, men det är ändå alltid kokhet och tålamod, som till slut vinna spelet».
I en sådan sinnesstämning steg konungen till häst en vacker dag i slutet af sommaren, och obekymrad om att han ansågs mer såsom en del af en segrares triumftåg, än som en oberoende herskare, omgifven af sin lifvakt och sitt ridderskap, uttågade konung Ludvig genom Peronnes götiska slottsport, för att stöta till den burgundiska hären, som vid samma tid anträdde sin marsch mot Lüttich.
Flertalet af de förnäma damer, som voro i staden, hade, iklädda sina prydligaste drägter, infunnit sig på fästningsverken vid stadsporten för att skåda den lysande krigar-skaran tåga förbi. Dit hade grefvinnan Crèvecœur äfven fört Isabella, som mot sin vilja måst följa henne, ty Carl hade uttryckligen befalt, att hon, som vid torneringen skulle blifva segervinnarens belöning, äfven borde visa sig för riddarne, då de trädde inom skrankorna.
Då de framströmmade genom porten, varseblef man mer än en fana och sköld, prydd med nya valspråk, som uttryckte dess bärares oryggliga beslut att söka förtjena ett så skönt pris. Här såg man en häst, ilande till målet — der en pil afskjuten mot en punkt; en riddare bar på en sköld ett blödande hjerta, angifvande hans kärlek, en annan en dödskalle och en lagerkrans, antydande hans beslut att segra eller dö. Det skulle blifva för vidlyftigt att här beskrifva alla dessa emblemer, bland hvilka några voro så sinnrikt invecklade och dunkla, att de skulle trotsat den skickligaste uttydare. Som man väl kan förstå, lät hvarje riddare sin springare göra de grannaste krumsprång och intog sjelf sin vackraste ställning i sadeln, då han red förbi den sköna skara af fruar och fröknar, som uppmuntrade kämparnes tapperhet med sina småleenden och viftningar med slöjor och näsdukar. Ludvigs lifvakt, nästan mangrannt vald bland skotska nationens blomma, ådrog sig allmänt bifall genom sin vackra hållning och sin lysande rustning.
Bland dessa främlingar fans det en, som öppet dristade ådagalägga sin bekantskap med grefvinnan Isabella, något som ej en gång de förnämsta bland den franska adeln vågat tillåta sig. Denne var Quentin Durward,
