knapt förmådde försvara sig, särdeles som det infallande mörkret ökade förvirringen.
Då denna nyhet meddelades hertig Carl, råkade han i ett raseri, som ej synnerligen lugnades genom konung Ludvids anbud att sända sitt franska kavalleri till förstaden för att undsätta de burgundiska förtrupperna. Tvärt afslående detta anbud, ville han sjelf sätta sig i spetsen för sina garder för att understödja det för långt framträngda avant-gardet, men d'Hymbercourt och Crèvecœur öfvertalade honom att lemna dem detta uppdrag, och framtågande till stridsplatsen från två olika håll, lyckades det dessa båda utmärkta fältherrar att kasta lütticharne tillbaka och befria förtrupperna, som, utom fångar, förlorade ej mindre än åttahundra män och deribland hundra ryttare. Fångarnes antal var likväl ej stort, emedan de fleste af dem blifvit befriade af d'Hymbercourt, som nu vidtog anstalter att besätta den omtvistade förstaden. Han utstälde vakter på den sidan som vette åt staden, hvarifrån de voro skilda genom en öppen plats eller esplanad om fem eller sex hundra alnars bredd, som för försvarets skull blifvit lemnad fri från alla byggnader. I anseende till markens stenbundna beskaffenhet fans på denna punkt ingen graf mellan staden och förstaden, och den stadsport, som på dessa sidor förde till förstaden, underlättade de belägrades utfall, hvarjemte muren på två eller tre ställen var genombruten af de brescher, hertig Carl efter slaget vid Saint-Tron låtit göra i densamma, och hvilka nu i hast blifvit tillstoppade med bjelk-barrikader. D'Hymbercourt riktade två fält-slangor emot stadsporten samt två emot hufvudbreschen, för att hindra hvarje utfall ifrån staden, och återvände derefter till den burgundiska hären, som han fann i stor oordning.
Hufvudstyrkan och eftertruppen af hertigens talrika armé, som emellertid alltjemt framryckt, hade nämligen dervid stött på de i fullt återtåg stadda förtrupperna, hvarigenom båda armé-afdelningarna råkat i stor oordning. Den omständighet att d'Hymbercourt, som bestridde fältmarskalks- eller, såsom vi nu skulle uttrycka oss, general-qvartermästare-tjensten, icke var tillstädes, ökade än mer förvirringen, och till råga på alltsammans sänkte sig natten, under ett hällregn, kolmörk öfver belägringshären,
