506
märke till, att jag, till förekommande af de obehagliga följderna af ett sådant oförutsedt anfall, vill låta mitt folk bära hvita skärp öfver rustningen. — Dunois, se till att de genast utdelas — det vill säga», tillade han, »om vår broder och general ej har någonting deremot.»
»Jag kan ej se något hinder», svarade hertigen, »om franska ridderskapet vill äfventyra att hädanefter blifva kallade för riddare af Särk-ärmen.»
»Det vore just en passande titel, vän Carl», sade Le Glorieux, »då man besinnar, att en qvinna blir den tapprastes belöning.»
»Bra sagdt, ers Vishet», sade Ludvig. »God natt, kusin; jag går att väpna mig. I förbigående sagdt, om jag skulle vinna grefvinnan med min egen hand?»
»Då måste ers majestät bli en verklig flandrare» sade hertigen med förändrad röst.
»Jag kan ej bli det mer än jag redan är», svarade Ludvig i en ton af den öppnaste förtrolighet; »kunde jag blott få er, min bästa kusin, att tro det!»
Hertigen svarade endast med att önska konungen god natt i en ton, snarlik den frustning en skygg häst låter höra, när han kastar sig undan ryttarens smekning, då denne vill sätta sig upp och söker förmå honom att låta stå stilla.
»Jag skulle kunna tillgifva honom all hans dubbelhet», sade hertigen till Crèvecœur; »men jag kan aldrig förlåta honom, att han anser mig för nog dum att låta lura mig af hans försäkringar.»
Då Ludvig återvändt till sitt qvarter, hade han också sina förtroliga meddelanden till Olivier. »Den här skotten», sade han, »är en sådan blandning af slughet och enfald, att jag ej rätt vet, hvar jag har honom. Pasques-dieu! Besinna bara en sådan oförlåtlig dumhet att midt inför Burgund, Crèvecœur och hela skaran sladdra om den hederliga de la Marcks utfallsplan, i sället för att hviska den i mitt öra och åtminstone lemna mig valet att gynna eller omintetgöra den!»
»Det är bättre som det är, sire», sade Olivier; »ty det fins många bland er nuvarande svit, som skulle draga i betänkande att outmanade angripa Burgund, eller förena sig med Wilhelm de la Marck.»
