TRETIOSJUNDE KAPITLET.
Utfallet.
Han skaror såg på skaror strömma fram
Igenom stadens portar.
Milton.
n dödstystnad herskade snart öfver den
framför Lüttich lägrade hären. Länge ljödo ännu,
likt tjutet af vilsekomna hundar, som söka
sina husbönder, soldaternas rop, då de
upprepade sina särskilda signaler för att återfinna sina
kompanier; men slutligen skockade sig de af dagens strapatser
uttröttade trupperna tillsammans under första bästa skjul
de råkat på, och de som ej funnit något, nedföllo af
trötthet invid murar, häckar, eller hvar helst de kunde finna
ett tillfälligt skydd, för att der afvakta morgonen — en
morgon, som många af dem aldrig skulle skåda. En
dvallik sömn bemäktigade sig nästan alla, utom dem som hade
vakthållningen framför konungens och hertigens boningar.
Morgondagens faror och förhoppningar, ja, till och med
de ärelystna planer mången ung ädling grundat på det
lysande pris, som var utlofvadt åt den, som skulle hämnas
den mördade biskopen af Lüttich, smögo sig ur deras
hogkomst, der de lågo, döfvade af sömn och trötthet. Men
så förhöll det sig ej med Quentin Durward. Vissheten
att han ensam var i stånd att i striden igenkänna de la
Marck — hogkomsten af den som gifvit honom denna
underrättelse, och det ljufva förebud som låg deri, att
hon meddelat honom den — tanken på att hans öde fört
honom till en visserligen farlig vändpunkt, men dock till
en sådan, som innebar möjligheten till en slutlig triumf,
