Just i detsamma de la Marck drog sig tillbaka genom denna fasans skådeplats och skred förbi dörren till ett litet kapell som stod i högt anseende för helighet, förkunnade ropen »Frankrike! Frankrike! Burgund! Burgund!» att en del af de belägrande framträngde från den andra iändan af gatan och afskuro honom återtåget. — »Conrad», sade han, »tag allt folket med er — hugg oförskräckt in på de der krabaterna och slå er igenom, om ni kan — med mig är det förbi. Jag ser mig god, nu sedan jag blifvit bragt till det yttersta, att skicka några af dessa skotska landstrykare före mig till helvetet.»
Hans löjtnant lydde och rusade i spetsen för de få qvarlefvande lansknektarne till yttersta ändan af gatan, med föresats att angripa de anryckande burgundarne, slå sig igenom dem och sålunda undkomma. Endast sex af de la Marcks bästa folk qvarblefvo för att dö med sin herre och bjödo de nästan lika fåtaliga bågskyttarne spetsen. »Sanglier! Sanglier! Holah, herrar skottar!» utropade de la Marck, svängande sin klubba. »Hvem af er vill vinna en grefvekrona? Hvem vill ge vildsvinet dråpslaget? — Ni tycks ha lust dertill, unge man; men ni måste vinna den, innan ni får bära den.»
Quentin hörde orden blott otydligt, emedan de till en del gingo förlorade innanför hjelmgallret, men åtbörden kunde ej missförstås, och han hade blott tid att bedja sin onkel och sina kamrater att, så sant de voro adelsmän, träda tillbaka, ty de la Marck störtade på honom med ett språng lik en tigers, med detsamma svängande sin klubba, så att den med fördubblad styrka måtte råka sitt mål, i detsamma hans fötter nådde marken. Men lika vig som snabbsynt, kastade Quentin sig åt sidan och undvek ett slag, som varit dödande, om det nått sitt mål.
De trängde sig derefter inpå hvarandra, som vargen och varghunden, medan deras kamrater å ömse sidor förblefvo overksamma åskådare: ty Balafré ropade på rent spel, tilläggande, »att han ville våga sin systerson på honom, vore han än en annan Wallace».
Hans förtroende blef också rättfärdigadt: ty ehuru den förtviflade röfvarens hugg föllo som hammarens på städet, så lyckades likväl Quentin genom sin vighet och fäktkonst att undgå och vedergälla dem med spetsen
