bruka hemföra från Loretto, då eljest hvarje man af börd plägade pryda densamma med en guld- eller silfveragraff.
Hans kamrat var en starkt bygd karl af medelstorlek, mer än tio år yngre än hans följeslagare, med en mörk uppsyn och ett olycksbådande leende, hvilket senare han ej visade oftare än som svar på vissa hemliga tecken, hvilka vexlades mellan honom och den äldre främlingen. Denne man var beväpnad med ett svärd och en dolk, och under hans simpla drägt varseblef skotten en jazeran eller smidig pansarskjorta af sammanlänkade stålringar, hvilket, enär en sådan skjorta i dessa farliga tider äfven bars af dem, hvilka egnat sig åt fredens yrken, men voro tvungna att vistas mycket på resor, ytterligare styrkte ynglingen i hans förmodan, att mannen måste vara en slagtare, bokapshandlare, eller någonting dylikt.
Hastigt sammanfattande resultatet af de iakttagelser, för hvilka vi behöft någon tid att redogöra, svarade ynglingen efter ett ögonblicks tystnad: »jag är okunnig om, med hvem jag har äran att tala», härvid gjorde han en lätt bugning; »men jag kan gerna låta hvem som helst veta, att jag är yngre sonen af en skotsk familj och att jag efter mina landsmäns sed kommer att söka min lycka i Frankrike eller annorstädes.»
»Pasques-dieu! Det är verkligen en vacker sed», sade den äldre främlingen. »Du ser mig ut att vara en hoppfull telning och just af den rätta åldern att lyckas, vare sig bland karlar eller qvinnor. Skulle du ha lust att komma till mig? Jag är köpman och behöfver en gosse, som biträder mig i i handeln — men jag gissar du är för färnäm att nedlåta dig till ett sådant trälarbete?»
»Min goda herre», sade ynglingen, »om ert tillbud är allvarsamt menadt — hvarpå jag ej tviflar — så får jag tacka för er välmening, men är rädd för, att jag är fulllkmligt oduglig för er tjenst.
»Jo, jo!» sade den äldre mannen. »Jag slår vad om, att du bättre förstår att spänna en båge än uppsätta en räkning, och bättre kan handtera svärdet än pennan — inte sant?»
»Jag är en bergsbo, herre, och derför också en båg-