»Åh, min unga vän, visst ser min kamrat vid första blicken litet stygg ut, men de som blifva närmare bekanta med honom, har man aldrig hört beklaga sig öfver honom.»
Quentin Durward fann i den ton, hvarmed dessa sista ord uttalades, något så obehagligt betydelsefullt, att han hastigt blickade upp på talaren och trodde sig dervid, i det nästan omärkliga leende, som krusade hans öfre läpp och i det samtidiga plirandet af hans genomträngande mörka öga, varseblifva något, som rättfärdigade den misstanke som genomilat honom. »Jag har hört talas om röfvare och illpariga bofvar», tänkte han för sig sjelf; — »tänk om den der vore en mördare och den här gamle skurken hans lockfogel? — Det skadar aldrig att vara på sin vakt — och hos mig skall det ej vankas stort annat än duktiga skotska slängar.»
Medan han anstälde dessa betraktelser, kommo de till ett ställe i skogen, der de stora träden stodo glesare och der marken, befriad ifrån småskog och buskar, var beklädd med den mjukaste och friskaste gräsmatta, hvilken, skyddad för de brännande solstrålarne, här var vackrare än eljest vanligen plägar vara fallet i Frankrike. Träden på detta afskilda ställe bestodo mest af ofantligt stora bokar och almar, hvilka höjde sig i luften, som stora kullar af löfverk. Midt bland dessa jordens härliga söner, på den friaste platsen, framskymtade ett litet ödmjukt kapell, invid hvilket en liten bäck framsorlade. Dess byggnadssätt var af det enklaste slag, och strax bredvid fans ett litet hus, hvilket tjenade till boning för den eremit, eller prest, som vistades der för att ordentligt förrätta gudstjensten. I en liten fördjupning öfver den hvälfda ingången stod en i sten huggen bild af S:t Hubert, med jagthornet om halsen och ett koppel vindhundar vid sina fötter. Kapellets läge, midt i en med villbråd så rikt försedd jagtpark, gjorde det jagtälskande helgonets dyrkan här särdeles på sin plats.
Den gamle mannen, åtföljd av unga Durward, riktade sina steg emot denna åt andakten helgade byggnad, och i detsamma de nalkades, utträdde presten från sin cell, iklädd sin embetsskrud, och gick till kapellet, förmodligen i afsigt att der förrätta någon helig handling. Durward
