kungliga jagtparken, skall gifva er ett närmare och lika beqvämt härberge.»
»Tackar för underrättelsen, kära herre», sade skotten, »men min härvaro kommer att bli så kort, att mina behof i Plessis äro rikligen tillfredsstälda, om jag blott kan få mig en bit kött och en dryck, som är litet bättre än vatten.»
»Ah, jag som trodde ni hade någon vän här i trakten, som ni önskade råka», genmälde hans följeslagare.
»Och så har jag också — min mors egen bror», svarade Durward, »och som, innan han lemnade Angus’ berg, var en så dugtig karl som trots någon som trampat ljungmark med träsko».
»Hvad heter han? Jag skall låta fråga efter honom; ty det vore inte rådligt för er att gå upp på slottet, der ni kunde blifva tagen för en spion.»
»Nå, vid min fars hand», utropade ynglingen, »jag tagen för en spion! — Vid Gud skulle inte den, som vågade skymfa mig med en sådan beskyllning, få smaka kallt jern! — Hvad min morbrors namn beträffar, så är det visst ingen hemlighet — han heter Lesly — hvilket är ett ädelt och aktadt namn.»
»Jag vill visst inte betvifla det», sade den gamle mannen, »men i den skotska lifvakten fins det tre med det namnet.»
»Min morbrors namn är Ludvig Lesly», sade ynglingen.
»Af de tre Lesly heta två Ludvig», svarade köpmannen.
»De kalla min slägtinge Ludvig med Ärret», sade Quentin. » Våra slägtnamn äro så vanliga i Skottland, att vi alltid gifva den ett tillnamn, som ej eger jordegendom, hvareftor han kan benämnas.»
»Ni menar säkert ett nom de guerre», sade Durwards följeslagare, »och jag tror den person, ni menar, kallas Le Balafré, af ärret i sitt ansigte — det är en hel karl och en dugtig soldat. Jag skulle gerna önska kunna förhjelpa er till ett samtal med honom, ty han tillhör de adelsmän, hvilkas tjenstgöring är ytterst sträng, och som ej ofta få lemna slottet, utom vid omedelbar tjenstgöring omkring konungens person. — Och nu, unge man, be-