34
»Glen — hvad?» frågade mäster Pierre; »ni vill väl inte framkalla den onde, efter ni kommer fram med sådana der långsvansade ord?»
»Glen-houlakin», upprepade Quentin godlynt, »det vill säga Myggdalen, är namnet på vårt gamla stamgods, käre herre. Ni har förvärfvat er rätt att skratta deråt, om er lyster.»
»Vare det långt ifrån mig att vilja förolämpa någon», sade den gamle mannen; »men efter frukosten smakat er så bra, ville jag blott nämna, att de skotska bågskyttarne alla dagar äta den som är lika bra, om ej bättre.»
»Det kan väl behöfvas», sade Durward, »ty om de hela natten äro uppspetade i de der svalbona, så måste de ha en rasande god aptit på morgonen.»
»Och fullt upp att tillfredsställa den med», sade mäster Pierre. »De behöfva ej, som burgundarne, taga rocken af kroppen för att mätta magen — de kläda sig som grefvar och smörja kråset som abboter.»
»Det är bra för dem», sade Durward.
»Och hvarför vill ni ej taga tjenst här, unge man? Jag är nästan säker på, att er onkel skulle kunna få er inskrifven i rullorna, så snart någon ledighet yppar sig och, oss emellan sagdt, så lär jag ej alldeles utan inflytande och kunde möjligen vara er till något gagn. Jag gissar ni kan rida, lika väl som spänna en båge?»
»Bättre ryttare än dem, vår slägt har att uppvisa, ha aldrig satt stålskodd fot i stigbygel, och det kan väl hända, att jag får lust att antaga ert vänskapliga anbud; men, ser ni, föda och kläder äro visst mycket bra, men i min ställning tänker man äfven på ära, utmärkelse och djerfva bragder, och er konung Ludvig — hvilken Gud bevare, ty han är Skotlands vän och bundsförvandt — han bara ligger i det här slottet, eller rider omkring från den ena befästade staden till den andra, och vinner städer och provinser genom politiska beskickningar och ej i öppen strid; och hvad nu mig beträffar, så håller jag med Douglasarne. som alltid voro i fält, emedan de hellre hörde lärkan sjunga än råttan pipa».
»Unge man», sade mäster Pierre, »döm ej förhastadt om furstars handlingar. Ludvig söker skona sina
