att tillverka med en fulländad finhet, som utmärkte dem framför deras yrkesbröder i Frankrikes öfriga städer, Paris icke undantaget. Bägarens form var så prydlig, att Durward ej så noga gaf akt på, om den var af silfver, eller, liksom den, man framsatt för honom, af ett sämre ämne, men så väl polerad, att den liknade en dyrbarare metall.
Men åsynen af den unga flickan, som inbar brickan, ådrog sig långt mer Durwards uppmärksamhet, än enskildheterna af den tjenst, hon förrättade.
Han upptäckte genast, att en mängd långa svarta hårflätor, hvilka hon, liksom flickorna i hans hembygd, bar utan någon annan prydnad än en lätt hopflätad krans af murgrönsblad, bildade en naturlig slöja omkring hennes ansigte, som med dess regelbundna drag, mörka ögon och tankfulla uttryck liknade Melpomenes, ehuru det låg en svag rodnad på kinden samt någonting förståndigt på läppen och i ögat, som tycktes antyda, att om glädtigheten ej just utgjorde det utmärkande draget i detta uttrycksfulla ansigte, så var den likväl ej alldeles främmande derför. Quentin trodde sig till och med märka, att betryckta omständigheter voro den orsak, som gåfvo detta unga och älskliga ansigte det allvarliga utseende, som eljest tillhör en ung skönhet, och som ungdomens romantiska inbillning genast är färdig att draga slutsatser af de allra obetydligaste anledningar, så behagade det honom, att af det följande sluta till, att denna sköna uppenbarelses öde var insvept i hemlighet och mörker.
»Hvad vill det säga, Jacqueline?» sade mäster Pierre till den inträdande. »Sade jag ej till, att fru Perette skulle bära in hvad jag begärt? — Pasques-dieu! Är hon, eller tror hon sig för god att passa upp på mig?»
»Min franska mår ej rätt bra», svarade Jacqueline i en brådskande, men likväl ödmjuk ton; »hon kände sig dålig och önskade derför få hålla sig på sitt rum».
»Hon är väl ensam, hoppas jag?» genmälde mäster Pierre med tonvigt. »Jag är en gammal praktikus, som ej mottar föregifna opassligheter som giltiga ursäkter».
Jacqueline bleknade och till och med vacklade vid dessa ord, ty det måste erkännas, att mäster Pierres ton och blickar, som alltid voro sträfva, bitande och obehag-
