40
liga, blefvo både hemska och hotande, när de uttryckte vrede eller misstanke.
Quentin Durwards högländska ridderlighet vaknade genast, och han skyndade fram till Jacqueline för att befria henne från sin börda, hvilken hon passivt öfverlemnade åt honom, i det hon med en skygg och ängslig blick gaf akt på den vredgade borgarens ansigte. Det var ej möjligt att motstå det bevekliga uttrycket i dessa om medlidande bedjande ögon, och det var ej blott med en min af minskadt missnöje, utan äfven med all den vänlighet, han kunde inlägga i sitt ansigtsuttryck, som mäster Pierre fortfor: »jag tadlar ej dig, Jacqueline, ty du är ännu för ung att vara, hvad du, tyvärr, dock måste blifva — en falsk och trolös varelse, lik hela ditt lättsinniga kön. Ingen har ännu uppnått mannaåldern, som ej fått lära känna er alla. Här är en skotsk kavaljer, som kan säga dig detsamma».
Jacqueline kastade ögat på den unge främlingen, liksom till åtlydnad för mäster Pierres befallning; men ehuru hastig denna blick än var, förekom den likväl Durward som ett rörande vädjande till hans ädelmod, och med den beredvillighet, som hans ungdomliga känsla och den honom genom uppfostran ingifna vördnaden för könet förestafvade honom, svarade han genast, »att han ville kasta sin handske till hvarje motståndare, som vore honom jemnlik i ålder och rang och vågade säga, att ett sådant ansigte, som det, hvarpå han nu blickade, kunde lifvas af annat än den renaste och mest trofasta själ».
Den unga flickan blef dödsblek och kastade en förfärad blick på mäster Pierre, hos hvilken den unge skottens utmaning blott tycktes framkalla ett skratt, som snarare uttryckte hån än bifall. Quentin, hvars andra tanke merendels rättade den första, ehuru detta ofta skedde först sedan den senare klädt sig i ord, rodnade djupt öfver att inför en gammal man af ett fredligt yrke hafva yttrat något, som kunde tydas som ett tomt skryt, och beslöt att, som ett rättvist straff derför, tåligt underkasta sig det åtlöje han ådragit sig. Han räckte derför bägaren och brickan åt mäster Pierre med en rodnad på kinden och en förödmjukelse i ansigtsuttrycket, som han fåfängt sökte dölja sig under ett förläget småleende.
