»Ni är ett ungt brushufvud», sade mäster Pierre, »och förstår er lika litet på qvinnor som på furstar, hvilkas hjertan» — härvid korsade han sig andäktigt — »Herren håller i sina händer».
»Och hvem håller qvinnornas då?» frågade Quentin, besluten att, om han kunde undvika det, ej låta qväsa sig af den sjelftagna öfverlägsenheten hos denne märkvärdige gamle man, hvars högdragna och vårdslösa sätt på honom utöfvade ett inflytande, hvaröfver han kände sig förödmjukad.
»Det är jag rädd för, ni får höra er om efter på nägot annat håll», sade mäster Pierre kallt.
Quentin blef åter afsnäst, men förlorade likkväl ej alldeles fattningen. »Inte är det för den lumpna förbindelsen af en frukost, den måtte nu vara aldrig så kraftig och närande, som jag visar denne borgare från Tours så mycken undfallenhet», sade han för sig sjelf. »Hundar och falkar fäster man vid sig med föda — mot menniskor måste man visa vänlighet, om man vill fästa dem vid sig med kärlekens och tillgifvenhetens band. Han är likväl en ovanlig menniska, och denna tjusande syn, som nu håller på att försvinna — det är ej möjligt, att någonting så skönt kan tillhöra detta simpla ställe, eller ens denne penningsamlande köpman, ehuru han tyckes utöfva ett inflytande öfver henne, såsom han troligen gör öfver alla, hvilka slumpen för inom hans lilla krets. Det är förunderligt, hvilka begrepp om betydenhet dessa flamländare och fransmän fästa vid rikedom, så vidt utöfver hvad den verkligen förtjenar, att jag nästan skulle vilja slå vad om, att den här gamle köpmannen tror, att den höflighet, jag visar hans år, bevisas hans penningar — jag, en skotsk adelsman af börd och med sköldmärke, och han, en handtverkare från Tours».
Sådana voro de tankar, som hastigt efterföljde hvarandra i unga Durwards själ, under det mäster Pierre sade till Jacqueline, i det han leende klappade hennes hufvud, hvarifrån de rika hårflätorna nedhängde: »den unge mannen här kan passa upp på mig, Jacqueline — du kan derför gå; men jag skall vid tillfälle säga din försumliga fränka, att hon gör orätt i, att onödigtvis blottställa dig för att blifva begapad».
