hafva en tillräcklig mängd nycker och vara nog rik för att förskaffa dem kraft af lag.
Den tanken — en tanke, som han icke kunde göra sig fri ifrån — upprann åter hos Durward, att han borde låta den gamle herrn förstå skilnaden mellan deras stånd och göra honom uppmärksam på, att, huru rik han än måtte vara, hans rikedom dock ej satte honom i jemnbredd med en Durward af Glen-houlakin. Men så ofta han med denna föresats såg på mäster Pierres ansigte, låg der alltid något, som, oaktadt den mot golfvet sänkta blicken, de tunna anletsdragen och den torftiga drägten, afhöll honom från att göra gällande det anspråk på öfverlägsenhet, som han trodde sig ega öfver köpmannen. Tvärtom, ju oftare och nogare Quentin betraktade honom, desto starkare blef hans nyfikenhet att få veta, hvem och hvad denne man verkligen vore, och inom sig höll han honom minst för en syndikus eller hög magistratsperson i Tours, eller för en person, som, på ett eller annat sätt, var van att kräfva och erhålla vördnad.
Emellertid tycktes köpmannen åter försänkt i tankar, ur hvilka han endast uppvaknade för att andäktigt göra korstecknet och äta litet af den torkade frukten jemte en bit skorpa. Han gaf derefter Quentin ett tecken att räcka sig bägaren och frågade honom, i det han framräckte den: »ni sade ju, att ni var adelsman?»
»Visst är jag det», svarade skotten, »åtminstone om femton anor kunna göra mig dertill — jag har ju sagt er det en gång förut. Men låt inte det besvära er, mäster Pierre; ty man har alltid lärt mig, att det är de yngres pligt att bistå de äldre».
»En förträfflig grundsats», sade köpmannen, i det han mottog den af ynglingen framräckta bägaren och fylde den med vatten ur en kanna, som tycktes vara af samma metall som bägaren, utan att, såsom Quentin möjligen väntat sig, dervid yttra några slags skrupler rörande tillbörligheten deraf.
»Hin anamma den här gamle borgaren, så obesvärad han är!» sade Durward för sig sjelf. »Han krusar lika litet för att låta betjena sig af en skotsk adelsman, som jag skulle göra, om det vore en bondlurk från Glen-isla».
Köpmannen, som emellertid druckit ur sin bägare
