han vid det beslut att följa det råd, hans morbror komme att gifva honom, hvilket under så beskaffade omständigheter kanske var det klokaste han kunnat göra. Emellertid stoppade han penningarna i sin sammetsväska och ropade på värden för att återlemna silfverbägaren och med detsamma göra honom några frågor om den frikostige och befallande köpmannen.
Värden inkom genast, och om han också ej var meddelsammare än förut, så var han åtminstone språksammare. Han nekade bestämdt att taga tillbaka silfverbägaren. Det var ej hans, sade han, utan mäster Pierres, som skänkt den åt sin gäst. Han hade visserligen fyra silfverbägare, hvilka han ärft af sin mormor, salig i åminnelse, men den hade ej mer likhet med den konstrikt arbetade pjes, hans gäst höll i sin hand, än en persika hade med en rofva. Denna bägare var en af de ryktbara bägarne från Tours, arbetade af Martin Dominique, hvars make sjelfva Paris ej kunde uppvisa.
»Men var god och säg, hvem är då den här mäster Pierre, som bortgifver så dyrbara skänker åt främlingar?» sade Durward, afbrytande honom.
»Hvem mäster Pierre är?» sade värden, och lät orden dervid droppa så långsamt ur munnen, som om han distillerat dem.
»Ja, hvem är denne mäster Pierre?» sade Durward häftigt och bestämdt, »och hvarför strör han på det här sättet omkring sig med sina håfvor? Och hvad för en är den der karlen med slagtarefystonomien, som han skickade hit för att beställa frukosten?»
»Hvad det beträffar, käre herre, hvem mäster Pierre är, så borde ni ha frågat honom sjelf om det, och hvad den herrn vidkommer, som tillsade om frukosten, så må Gud bevara oss från hans närmare bekantskap».
»Det ligger någonting hemlighetsfullt under allt det här», sade den unge skotten. »Denne mäster Pierre sade mig, att han var en köpman».
>Och om han sade er det, så är han helt säkert en köpman», sade värdshusvärden.
»Hvad slags handel drifver han då?»
»Ah, han handlar med mångahanda slags vackra saker», sade värden, »och bland annat har han här anlagt
