46
silkesfabriker, hvilkas tillverkningar kunna täfla med de dyrbara väfnader, som venetianarne hemföra från Indien och Cathay. Under vägen hit, kunde ni se de stora mullbärsplanteringarna, hvilka blifvit anlagda på mäster Pierres befallning för att föda silkesmaskarne».
»Och det der unga fruntimret, som bar in brickan, hvem är hon, min vän?»
»Min hyresgäst, herre; hon bor här med sin beskyddarinna, en tant eller något dylikt; jag har ej så noga reda på det der», svarade värden.
»Är det vanligt, att era gäster passa upp på hvarandra?» sade Durward; »ty jag märkte, att mäster Pierre ej ville mottaga något ur era och era medhjelpares händer».
»Rikt folk har sina infall, ty de kunna betala för dem», sade värden, »och detta är ej första gången, som mäster Pierre förstått att få förnämt folk att dansa efter sin pipa».
Den unge skotten kände sig något stött öfver denna hänsyftning; men döljande sin förtrytelse, frågade han, om han i detta hus kunde få ett rum på en eller annan dag.
»Det kan visst fås», svarade värden, »och det för så lång tid ni behagar befalla».
»Är det då tillåtet», frågade han vidare, »att betyga min vördnad för de båda fruntimmer, med hvilka jag nu kommer att bo under samma tak?»
Värden visste i början ej, hvad han skulle svara, men slutligen sade han: »de gå inte ut, ej heller mottaga de några besök hemma hos sig».
»Undantagandes mäster Pierres, förmodar jag?» sade Durward.
»Jag eger ej rätt att nämna några undantag», svarade mannen bestämdt, men vördnadsfullt.
Quentin, som hade en temligen hög tanke om sin egen betydenhet, då man besinnar, huru blottad han var på medel att göra den gällande, och kände sig litet stött öfver värdens svar, drog ej i betänkande att begagna sig af ett på den tiden temligen allmänt bruk. »Bär till damerna», sade han, »en flaska Vernât jemte min ödmjuka komplimang, och säg, att Quentin Durward, af huset Glenhoulakin, en skotsk kavaljer och adelsman, för till-
