FÖRORD
TILL
QUENTIN DURWARD.
Skådeplatsen för denna roman är förlagd till det femtonde århundradet, då feodal-systemet, hvilket hade varit nationalförsvarets kärna, och riddare-andan, som varit liksom detta systems lifgifvande själ, började förändras och öfvergifvas af sådana råare karakterer, som satte all sin diktan och traktan i att ernå de personliga ändamål, hvarpå de fäst sin uteslutande hog. Visserligen hade samma egoism äfven framstått i föregående tidehvarf, men det var först nu som den öppet erkändes såsom en ledande grundsats. Oaktadt allt det för oss öfverdrifna och fantastiska i riddare-tiden, hade den likväl det goda med sig, att alla dess läror voro grundade på ädelmod och sjelfförsakelse, förutan hvilka det skulle vara svårt att tro på dygdens tillvaro bland menniskoslägtet.
Bland de första som öfvergåfvo och förlöjligade de sjelfförsakande grundsatser, hvari den unge riddaren undervisades, var Ludvig XI af Frankrike den förnämste. Denne furste var af en så uteslutande egennyttig karakter, så ur stånd till att hysa något syfte, som icke var förknippadt med äelystnad, snikenhet och begär efter sjelfvisk njutning, att han nästan tyckes varit djefvulen förkroppsligad, som fått lof att göra allt, hvad i hans makt stod, för att i sjelfva dess ursprung förgifta vårt begrepp om heder. Vi få ej heller glömma, att Ludvig i en ovanligt hög grad egde denna dialektiska spetsfundighet, som kan förlöjliga allt hvad man gör till någon annans gagn
