48
mäster Pierre låtit anlägga för silkesmaskarnas underhåll. Bortvände han åter blicken från dessa aflägsnare föremål och blickade längs muren, så befann sig ett annat litet torn midt emot Quentins torn, och från det lilla fönstret, hvarvid han stod, hade han utsigt till ett dylikt litet fönster i ett motsvarande utsprång på byggnaden. Nu skulle det nog varit svårt för en man, som varit tjugo år äldre än Quentin, att förklara, hvarför denna lokalitet intresserade honom mer än den vackra trädgården och mullbärsplanteringen; ty ack, ögon, som varit nyttjade i sina fyratio år eller så der bortåt, blicka med likgiltighet på små tornfönster, om de än stå halföppna för att insläppa friska luften, medan fönsterluckan är till hälften tillsluten för att utestänga solen eller möjligen ett alltför nyfiket öga — ja, äfven om på ena sidan af fönsterförötfningen hängde en luta, till hälften dold af en sjögrön silkesslöja. Men vid Durwards lyckliga ålder utgöra dylika bagateller tillräcklig grundval att derpå bygga hundratals luftslott och hemlighetsfulla gissningar, vid minnet af hvilka den stadgade mannen ler under suckar.
Som vi kunna antaga, att vår vän Quentin önskade lära känna något mer om sin vackra granne, egarinnan af lutan och slöjan — och som vi äfven kunna antaga, att han åtminstone var intresserad i att få veta, huruvida hon ej möjligen vore samma unga fruntimmer, som han sett så ödmjukt passa upp på mäster Pierre, så är det lätt begripligt, att han ej stälde sig rakt framför sitt eget fönster och helt obesväradt stirrade in i rummet midt emot. Dertill var Durward för god fogelfängare, och det var endast genom att hålla sig händigt dold på ena sidan om fönstret, medan han tittade fram med yttersta nästippen, som han fick nöjet att se en hvit, rund, vacker arm nedtaga instrumentet och hans öron strax efteråt fingo sin andel af belöningen för hans skicklighet.
Flickan af det lilla tornet, af slöjan och lutan sjöng just en sådan der liten romans, hvilken, som vi vanligen föreställa oss, flöt från riddartidens högborna damers läppar, då riddare och trubadurer lyssnade och smäktade. Orden voro ej nog sinnrika eller nog fantastiska att draga uppmärksamheten från musiken, och musiken ej nog konstlad att beröfva orden all betydelse. Det ena tycktes
