Sida:Quentin Durward 1877.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs

FEMTE KAPITLET.
Krigaren.

Full af svordom, lurfvig som en björn.
Uppsöker bubblan ära midt i gapet
Uppå kanonerna.

Shakespeare.

Officern, som väntade på Quentin Durward i det rum, der denne frukosterat, var en af dem, om hvilka Ludvig XI längsedan sagt, att de höllo Frankrikes öden i sina händer, emedan den omedelbara bevakningen öfver konungens person var dem anförtrodd.

Denna berömda trupp, som kallades för skotska lifvaktens bågskyttar, hade först blifvit upprättad af Carl VI, och det af giltigare skäl än som vanligen kunna andragas för att omgifva tronen med en vakt af utländska legoknektar. De söndringar, som undanryckt honom mer än halfva Frankrike, samt den vacklande och opålitliga troheten hos den del af adeln, som ännu hyllade hans sak, gjorde det både opolitiskt och farligt, att åt den anförtro omsorgen om hans personliga säkerhet. Skottarne voro engelsmännens arffiender och Frankrikes gamla, och, som det tycktes, naturliga bundsförvandter. De voro fattiga, modiga och trogna, och man kunde vara förvissad om, att luckorna i deras leder alltid skulle fyllas af deras eget lands öfverbefolkning, ett land, som utsände flere och tapprare äfventyrare, än något annat i Europa. Deras höga bördsanpråk gåfvo dem dessutom rättighet att nalkas en monarks person närmare än andra trupper, medan deras jemförelsevis obetydliga antal betog dem möjligheten af