— 99 —
nes. Med kärlekens och ömhetens stämma böra de dock ljuda i hans öron.” Så tänkte Ida och tyckte att Marianne dröjde alltför länge att återkomma. Hon längtade äfven att få tala med sin förmyndare, för att meddela honom och inhämta hans mening rörande det förslag hon gjort Henrika. Innan han genom sitt bifall sanctionerat detta, föreföll det henne som alla hennes herrliga planer darrade som ett luftslott på hoppets vacklande grundval.
En betjent med en carton tillkännagaf ändtligen, att ”Hennes Nåd” snart skulle återkomma.
— ”Hvad har du gjort, min vackra solitaire , för att ej leds ihjäl på egen hand?” frågade Marianne Ida vid sin hemkomst. ”Jag kom verkligen att ångra att jag låtit dig få stanna hemma. Folker har fått gudomliga saker! Min emplette måste du se.”
— ”Gerna, men nu måste du först höra mig,” sade Ida och började anföra berättelsen om hvad som tilldragit sig under Mariannes frånvaro, med denna enkla, sköna vältalighet, som ett varmt, menniskoälskande sinne inger och som beundran för hennes förmyndare bidrog att förhöja.
— ”Gud ske lof det ej hände mig! Jag hade dött af förskräckelse att så der se mig öfverrumplad i mina egna rum. Boberg är också en fasligt försumlig menniska, som lemnar tambourdörren öppen, utan att sjelf vara till hands. Men är den
