— 120 —
Han böjde sig med blixtens hastighet framför Ida. Slaget träffade hans bröst. Blod frusade ur hans mun och färgade den hvita snön; snart var det blott en stel svartnad massa, som tycktes hafva fört bort med sig allt lif och känsla som funnits i det bröst hvarur det flutit. Bernfels inbars blek och sanslös i huset. Det var Henrikas dörr som öppnades för honom, hennes rum som mottog honom. Hon bodde här.
Bestörtningen och ångesten blef stor å alla sidor. En läkare tillkallades för Bernfels. Tante Beate bad Ida gå hem till henne, som ej bodde långt derifrån, taga af dropparne på venstra hyllan i skåpet, för att stilla sin alteration, och bida tills hon sjelf kom efter, hvilket skulle bli så snart hon hunnit afvakta om det åter ”blefve lif i menniskan.”
Det lyckades läkaren att återkalla detsamma och Bernfels första ord sedan han så mycket återvunnit sansningen att han kunde påminna sig hvad som tilldragit sig voro dessa: ”Blef hon oskadd?”
I nödens stund tänker hvar och en närmast på sig sjelf, och Tante Beate, som utan all olägenhet kommit undan hela äfventyret och sedan gjort allt sitt till för att bistå Bernfels svarade: ”Ja, Gud ske lof, mig hände ingenting!”
Bernfels öppnade sina af mattighet slutna ögon, och en stråle, som af ett nytt lif, glänste ögonblickligt deri. Då lutade Henrika sig till hans
