— 11 —
der tyckas täflande slösa, liksom för att pröfva hela måttet af menniskosjälens och sinnenas njutningsförmåga. Hans tal fick härunder en lifligare och högre kolorit. Han talade ej mer för att tala. Minnen, som nedmyllats i glömskans djup, under hopade verldsbestyr, uppstodo på en gång ur sina grafvar och togo lif i ord.
Ida förlorade icke ett enda af dessa. Hennes själ var i hennes ögon och dessa häftade vid talarens ansigte, som nu lyste. i en hög glans af manlig skönhet. Det förekom Ida, som om hans tal utgjorde en ljusstråle ur de bildande konsternas tempel och en sydlig flägt med orangedoft, förljummande Novemberdagens kyla i vår nord.
Efter skildringen af en, ett längesedan försvunnet tidehvarfs ypperste författare sade Selmén: ”Jag vet knappast någon man, hos hvilken jag står i större förbindelse än hos denne.”
”Han lefver då ännu, bor kanske i Stockholm?” frågade Ida, men fann dock snart sitt misstag och rodnade öfver den okunnighet som framkallat det. Presidenten upplyste henne om dess vidd på ett sätt, som icke sårade henne. Ingen rörelse i hans ansigte, ingen förändring i hans röst förrådde någon öfverraskning af hvad Ida sjelf kallade sin ”dumhet.” Det var som han varit beredd derpå, som han ej väntat något bättre, och det var just detta som, utan att hon förstod utreda hvarföre, förödmjukande smärtade henne.
