— 66 —
nöje upptager mina råd för en klokare hushållning.”
Men innan han kom rätt djupt i detta kapitlet, föllo hans ögon på taflan, som låg på bordet, och han betraktade den uppmärksamt: ”Ett förtjusande stycke! Det är vår svenska vinter i dess ödslighet och dock — poesi! Denna tafla skulle tillhöra er?”
— ”Ja den tillhör mig.”
— ”Jag vet ni älskar målning; kanske depenserar ni derpå?
— ”Ja,… nej, åh nej,” och någon förvirring lästes i Idas ögon, som undveko att möta sin förmyndares.”
— ”Af hvilken mästare är detta arbete?”
Idas förvirring tilltog nu allför synbart. ”Gör mig ej denna fråga!” ”Tillåt,” sade hon med bedjande röst, ”tillåt att jag förtiger allt som sammanhänger med denna tafla, och lofva mig att för ingen, ej en gång för Marianne, nämna ett ord derom!”
— ”Ni begär mycket. Men hvad betyder denna begäran, Ida, af en ung flicka?” Han tog härvid med faderlig ömhet hennes hand. En hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Efter att en stund hafva fixerat henne sade han: ”Om ett varmare intresse har någon del deri, är en sak, hvarom jag väl icke har någon rätt att fordra ert förtroende, men väl att bedja er vara på er vakt,
