— 86 —
först ådrog sig främlingens uppmärksamhet, bidrogo visserligen att öka deltagandet för den fallenhet han hos honom upptäckte. I början besökte oss den unge herrn ofta, som det syntes för att se och följa Herrmans framsteg. En gång då han jemfört min brors sednaste arbete med dem han förut på egen hand gjort, drog han upp sin börs och gaf några silfvermynt som en belöning åt Herrman. Min mor visade honom då några af mina små teckningar. Gud, hvad mitt hjerta slog och hur jag begärligt väntade, att den fremmande rike herrn, som visat sig så god mot min bror, äfven skulle lofva mig få lära rita! Men han klappade mig endast på hufvudet och sade: ”Du syr väl ändå snällare?” Och sedan har jag sytt. Engelen vid ingången till paradiset står ännu med bleka kinder och skall alltid så förblifva.”
En suck trängde sig ur Henrikas bröst och hon fortfor: ”Herrman rättfärdigade emedlertid de förhoppningar han väckt. Förändringen i hans lefnadsförhållanden och den uteslutande håg, med hvilken han egnade sig åt konstens öfning, ökade i hemmet omsorgerna och utgifterna för hans lefnadsbehof; och för att kunna uppfylla dessa ansåg sig min mor ej allenast nödsakad till de största inskränkningar för sig sjelf och mig, utan äfven att öka våra inkomster med förtjenst genom arbete. Så fick jag tidigt, mycket tidigt öfva mig i klädsömnad. De ljufva syner som fröjdade min
