33
Hår hans dä stog rätt ôpp på'n sôm bôrst, tätt å grått va dä sôm en stôbbåcker, ygbryna di stack rätt ut å yga va sôm en kvekell bak bål mä en bôske. Stor tjock muntaser hadd'en å stort tjockt pulsångskägg ve öra, å alltihop va dä grått på'n, klära va grå å hatten va grå å skinne i syna va grått, dä må. Jaggu kunn en mäst bli grå sjôl, når Hallidajen kom in.
Men dä, sôm va aller varst på dokter Hallidaj, dä va käften. Fint rakat å slät va unnerläpen å haka på'n, men mun va sôm en knif i en hackelsmaskin. »Knips» sa dä hvar gang Hallidajen sa nô å dä va änn sôm en blidd åkleppt ätter halsen.
All människer va di rädd för'n. Te å mä kvennfôlka helt sä unna för'n, fast att Hallidajen va ugeft. Han knep fäll å dôm, når di kom å gjord sä söt för'n.
Sjôl geck ja allt hälst unna för Hallidajen, ja åg, å hadd ja ondt i magen, så geck ja allt häller te gamle Kvast-Kersti i Kastrulltôrpe.
Men så va dä en gang att mor mi blidd så ill illänni tå rosen, satt ja va pockat å gå ôpp te Hallidajen, fast att dä stog hardt ôt. Dä
