Sida:Räggler å paschaser 1.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

44


ikring mungipan på'n, för han va allt höckfärdi övver att'en va en tocken schenjör.

Nu va mällerti di ong bokhôllran på kantore rogat å te å gå å titt i värkstan, där Johannes stog å mästra mä sin kônster, å te å ret'en mä att dä int va rätt gjordt, dä han hadd gjort. Å da ble'n allti sur å grini å titt ondt unner lugg ôt dôm, men dä end han sa va: »gär't, gär't sjôl, får I se!»

Da va dä en gang söm fôrvaltern hadd en go vän på besök å för te bju'n på nô särskilt, fant'en på te ret Johannes onn. Å når di kom in te värkstan hos Johannes å Johannes såg att han skull bli gjort te narr inför en främmat, bleka dä fäll te i yga på'n, för han va vesst inge gla den dan.

»Hör nu, Johannes,» sa förvaltern, »den här postelinsbrecka ha du allt kitt ihop snedt. Se här, d'ä ju alldeles snedt,» sa'n å visst brecka för kamraten sin.

Johannes sa itnô, utta bare fila på sin mässingsljusstaker äll hva dä va han kunn hôll på mä.

»Jaja, Johannes får fäll gär ôm'et, häll också får vi fäll skeck'et te Kallsta, så blir dä fäll