Sida:Räggler å paschaser 1.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

46


far ôpp och gi förvaltern däng. »Gär't, gär‘t, harrkärer,» sa'n.

Men dä va just di ola förvaltern hadd stått å vänt på att'en skull säj, för dä va di sôm hadd blitt olspråk ve bruke — »gär't gär't, sa Johannes» — å han hadd gitt sä fasingen på att Johannes skull säj'et en gang te.

»Ånänä, d'ä fäll int så lätt häller te lö ihop e elltang — men lämmä se staken du har där — hå kôrs i all vala hva ha du gjort ve staken,» sa förvaltern å röckt staken te sä.

Mä ett flög Johannes ôpp å feck tag i kragen på förvaltern å kast'en hannlösst imot dôra, satt dôra geck ôpp å förvaltern kom ut på gårn, mä hôvv före. »Gär't bätter sjôl, dett rôtne svin,» skrek'en å mä dä samm bynt'en storgråt.

»Han kan gå, han åg,» sa'n te den are harrkärn ä når'n feck se att Stall-Ola stog kvar, sa'n: »Ja, du, Ola, kan gå, du åg, ja ôrker int hôll imot!»

Ätter dätt här kan en fäll förstå att dä va närpå att Johannes feck flött sin väg, men patron töckt int han kunn åvar'en å däfför feck'en bli kvar sänna han bett förvaltern ôm