48
nu vi dränger å däfför så töckt vi dä va lifvadt å gå te'n, där'n satt ut mä stôgvägga, å ställ ôss sôm vi gärn vell köp ett öxskaft tå'n — å så tog vi ôpp än dä en än dä are tå dôm å gjord all möjli anmärktning på svingen å verke å hva dä nu kunn var.
»Må dä här skaft kan var rektitt, d'ä bestämdt vindt, titt här, du, Erk,» sa vi å gjord ôss så misstänksam vi kunn övver Johanneses öxskaft.
Da bynt dä änn sôm å sprätt å röck i gamle Johannes å hännra bynt å skak på'n. Men ju varrer rasen han ble, dess varrer gjord vi ôss te mä att öxskafta int dôgd nô te — för pôjker har inge vet, dä vet'en fäll.
Da kunn dä hänn iblann att Johannes högg tag i ett skaft, sôm ôm han kunn ha go lust te vis ôss att dä teminstingens dôgd te gi illack pôjker däng mä. Men så känd'en fäll att han int hadd den gamle krafta kvar å så slängd'en bort skafte å strackla sä i väg mä sin kroki knä å sin kroki rygg.
»Gär't, gär't,» sa'n helt beskeli mä dä samm han geck in.
