70
Va Fleck-Fredrek esammen mä e jänt, så satt han ve sia tå'a å bar moltitt på'a å sa itnô. Men iblann kunn dä fäll hänn, att han sträckt ut armen litt å tog ett vese tag i sia på jänta.
Kom dä sänna e ny jänt in å satt sä mett imot'en, ble'n änn sôm illsvin å uroli, för han vesst int på hocka jänt han skull titt mäst. Gla va'n i den ene å like gla va'n i den are.
Varst va dä når dä va rektitt mang jänter ikring'en — te äxämpel på körkbacken ôm söndan. Når da Fleck-Fredrek geck af å ann på körkbacken i sin grann harrkärsklär tå finnt kôderôj, da geck jäntan rundt ikring'en å snodd sä så tätt te'n di kunn, når di geck förbin å ga'n di ljuflianste yg, di kunn gi. Å da ble Fredrek mäst sôm ellbränd, dä spratt å röckt i'n å yga hans vrängd sä ôt all hôll för te ta ôpp all jäntyga, sôm sköt på'n.
Men hvalls dä nu va, så va dä inga jänt, sôm va go te å få Fleck-Fredrek te fri te sä. Te få'n te glys kälitt in yga på dôm å te å mä te få'n å ta sä i sia, dä va inga kônst för hocka jänt sôm hälst, men te få'n å fri te sä, dä va blankt ugörli.
